När siffran på vågen tar över

Andra såg en hängiven elitidrottare, någon som gjorde det som krävdes för att konkurrera på högsta nivå i en viktklassbaserad sport. Vad ingen förstod, inte ens jag, var att mina framgångar snart skulle komma att bytas ut mot en kropp i kris.

Jag kom in i en idrottsvärld som jag förälskade mig i, och som på många sätt även räddade mig. Styrkelyft – en kraftsport där jag fick använda kroppen som ett instrument, ett sammanhang befriat från den utseendehets som andra gymmedlemmar och fitness-entusiaster till stor del tycktes drivas av. Här handlade det inte om att uppnå en viss kroppsestetik – att bulka och deffa inför beach 202X sågs snarare ner på. Nu handlade det om att bli stark, om samhörighet, om lyftarglädje. Äntligen.

Den till synes kroppspositiva fasaden raserades dock den dagen jag öppnade dörren till de tävlingsaktivas värld. Vikten på stången stod nu inte längre ensamt i centrum. Att vara stark skulle hädanefter komma att handla om ration mellan vikten som kunde lyftas och vikten på vågen – där kroppsvikten blev en oundvikligt central aspekt att ta hänsyn till.

Styrkelyft är nämligen en viktklassidrott – där du tillsammans med anmälan till tävling också uppger vilken viktklass du tänkt tävla i. Idrotten ställer med andra ord strikta krav på att atletens kroppsvikt ligger inom ett specifikt viktomfång inför tävling, där invägning ungefär två timmar innan tävlingsstart sker.

Jag fick nu bevittna kraftsportsatleters strävan efter att förbättra sin konkurrenskraftighet genom att minska i vikt inför tävlingar. Viktminskningsmetoder som till en början fick mina tankar att gå till den fruktade triaden – inläggning, bältning och en sond i näsan – sågs inte på som något anmärkningsvärt i det här sammanhanget, utan kunde i vissa fall rent av vara avgörande för en atlets möjlighet att ta hem guldmedaljen. Och om målet är att vinna – då gör man helt enkelt det som krävs.

Men när en person som jag, med en bakgrund av att ha varit sjuk i anorexi, reagerar på den här aspekten av idrotten så måste det väl ändå enbart handla om min bakomliggande sårbarhet och historik?

Jag intalade mig själv att jag överreagerade, att eventuella svårigheter att förhålla mig till den här delen av idrottsutövandet enbart kunde förklaras av mina tidigare erfarenheter och därigenom associationer. Utöver att jag förminskade mina upplevelser skulle jag även så småningom komma att bli en del av kulturen som normaliserar i grunden skadliga beteenden.

Beteenden som i andra situationer sågs på som ätstörda var i den här avgränsade kontexten ändamålsenliga och därigenom naturligtvis befogade. Eller? Det handlade ju bara om idrottsliga villkor, något alla som deltar behöver lära sig att förhålla sig till.

Vill man vara med i leken så får man leken tåla – och jag ville inte bara vara med i leken, jag ville bli bäst. De åtgärder jag tog till för att på kort tid kunna minska i vikt inför tävling sågs nu på som idrottsligt motiverade handlingssätt – och min dedikation belönades med ett SM-guld.

Precis som många andra atleter låg jag alltså i perioder något kilo över min viktklass för att sedan kapa vikt innan tävling. Att jag därtill kunde samla på mig två till tre, ibland fyra kilo vätska veckan innan mens var en stressfaktor jag såklart behövde ta hänsyn till beroende på när tävlingen låg i förhållande till min menscykel.

Jag ville slippa stressen och de kortsiktiga, mer extrema, lösningarna jag tidigare vänt mig till för att kunna väga in i viktklassen -57 kg. Utan någon större eftertanke började jag begränsa mitt energiintag. Det handlade egentligen inte om några extrema åtgärder till en början. Jag tackade nej till fikat, valde de mer energisnåla alternativen vid restaurangbesök och hoppade över kvällschokladen. Jag fortsatte utvecklas träningsmässigt och allt var frid och fröjd. Åtminstone till en början.

Det skedde en successiv förskjutning, en normaliseringsprocess. I grunden onormala ätbeteenden blev nu acceptabla – acceptabla tack vare dess bakomliggande syfte. Men beteendena stod inte längre i proportion till syftet. Det blev allt svårare att hålla mig nere i min viktklass – det räckte inte längre med att välja bort fikat eller chokladen. Nu stod jag inför att behöva välja mellan lunch och middag. Frukost eller lunch. Det fanns helt enkelt inte utrymme för ett normalt ätbeteende – inte om jag ville fortsätta ha marginaler i min viktklass. Inte om jag ville slippa stressen i att hamna över min viktklass veckan innan mens.

Min kropp började gå på sparlåga. I takt med att jag blivit starkare, och lagt på mig mer muskelmassa, hade jag naturligtvis tvingats tappa i fettmassa för att vågen inte skulle visa siffror över 56,9 kg. Instagrampubliken jublade dock: 9% kroppsfett och synliga magrutor – Wow vilken vältränad kropp.

Ingen såg verkligheten – en kropp i kris.

I samband med det här skrev jag även på min uppsats: Vikten av vikt i kraftsporten. Resultaten av studien visade på att mina upplevda svårigheter i relation till viktklassaspekten av idrotten inte enbart kunde förklaras av min bakomliggande sårbarhet och historik. Tvärtom: Majoriteten av atleterna beskrevs i någon grad kunna ta skada av viktklassbaserade idrotters utformning. Det framhölls som särskilt skadligt att ägna sig åt de kortsiktiga viktminskningsmetoderna – något som ytterligare bekräftade min tes om att det jag ägnade mig åt; En långsiktig restriktivitet, var det mest skonsamma i detta läge.

Jag var inte längre sjuk i anorexi. Jag var frisk, stark, målmedveten. Absolut att jag ägnade mig åt beteenden som påminde om hur jag levde som sjuk – men det som drev mig till dessa beteenden var inte längre strävan efter att känsloreglera, att uppnå illusionen av kontroll, självbestraffning eller ett rop på hjälp.

Absolut att det fanns likheter – men det handlade ju inte längre om ett beroende som inte gick att bryta, en besatthet av att se siffrorna på vågen minska i all oändlighet eller att ta upp så lite plats som möjligt. Nu handlade det om att försvara guldet.

Det som avgör om ens beteenden är skadliga eller inte framkommer av intentionen och drivkraften bakom dem. Det var åtminstone något jag fortsatte intala mig själv – fram till den dag jag tvingades konstatera att jag, på grund av mina idrottsligt motiverade handlingssätt, hade försatt min kropp i ett läge av relativ energibrist.

Jag tränade precis lika hårt som alltid – men träningssvaret uteblev och prestationen försämrades gradvis. Jag var konstant skadad, trött och frusen. Ett år av hård träning, dedikation, uppoffringar – och jag hade blivit svagare. Jag kunde inte försvara guldet utan blev nedputtad till en andraplats på nästkommande SM – och bakom kulisserna gömde sig anledningarna till det uteblivna träningssvaret.

Utan att jag själv förstod det hade jag gömt mig bakom idrottens villkor och hittat rimliga förklaringar till alla de tecken som pekade på att min kropp hade fått nog. Upprepade skador som aldrig läkte fick mitt överrörlighetssyndrom ta hela skulden för och min bristande förmåga till återhämtning förklarades såklart bara av livets omständigheter. Alla förändringar skedde så långsamt – och jag varken ville eller lyckades lägga ihop 1+1.

Att min menstruationscykel börjat bete sig annorlunda fann jag alla möjliga, till synes rimliga, förklaringsmodeller till. Dessutom var det enligt min stereotypa uppfattning enbart konditionsidrottare som kunde drabbas av menstruationsrubbningar till följd av sin träningsmängd.

Jag höll ju på med styrkelyft – där vi skämtsamt brukar säga att ett ”2 timmars träningspass” i verkligheten som mest innebär 30 minuters total ansträngning då setvilan upptar majoriteten av tiden. Vi är ju kända för att vara lata individer med förkärlek för gifflar och snus.

Det som främst bekymrade mig var mitt uteblivna träningssvar. Att jag blev svagare och svagare trots hård träning kunde jag dock beskylla mitt nya träningsupplägg för – en programmering som puttade mig över gränsen till överträning. Jag hade gått från att planera min träning själv till att ta hjälp av en coach, någon som såklart utgick från att jag fick i mig tillräckligt med näring och energi vid utformningen av träningsupplägget.

Jag ville först inte acceptera att något av detta kunde förklaras av att jag inte gav min kropp tillräckligt med mat för att upprätthålla basala fysiologiska funktioner. För genom att erkänna det skulle jag även behöva avbryta mitt kroniska underätande – ett beslut jag vet sannolikt går hand i hand med viktuppgång, och således ett troligt avslut på min karriär i viktklassen -57 kg. Viktklassen där jag vet att jag är konkurrenskraftig, viktklassen som blivit en del av min identitet och vem jag är.

Kommer en viktuppgång betyda att jag i framtiden förlorar mina chanser till en pallplats? Kommer jag ens kunna kvala till SM om jag går upp i vikt? Det är det ingen som vet, men ett som är säkert är att ingen nivå av idrottslig framgång är värd att försätta sin kropp i kris för.

...

Artikeln är skriven av Malin Björklund, dietist, styrkelyftsatlet & svensk mästare i bänkpress.

För mer från Malin följ henne på Instagram.